Processen

Pussyverse tog mig inte närmare effekten jag försökte få till, den var ett steg i sidled. Nästa steg blev att skruva asteroidbältet runt sin egen axel. Jag målade det från sidan och det skruvar sig in i tavlan. Som en vriden plåt sedd från sidan där plåtens sida sträcker sig från hörn till hörn. Den här gången mot en rosa bakgrund. Pink Matter.

Pink Matter tog mig framåt i den mån att jag fick till en djupeffekt som jag inte tidigare lyckats med. Fortfarande inget märkvärdigt som helhet naturligtvis, men ett steg framåt.

Jag ville ta mig bortom rymdföreställning genom att zooma in på Pink Matter. Jag misslyckades och målade över. Det blev något annat. Jag insåg nu att varje tidigare tavla var som en kom ihåg-lapp för nästa. En utgångspunkt för nästa riktning. Något att remixa. Jag tyckte om hur den här sträcker sig utanför ramen. Det blev som något verkligt istället för ett fotografi.

Ett övermålat misslyckande, men jag lärde mig i alla fall att tavlan blir platt och onaturlig om stenarna är lika stora med samma mellanrum. Variation!

Det platta skulle bort, fortsättning utanför ramen skulle vara kvar. Jag testade lägga till en konvex eller konkav genom att ha större element i mitten. Av någon anledning fick jag för mig att maska tavlan i ett flod-delta-liknande mönster. Detta tyckte jag om. Färgvalet kom efter att jag fotograferat taket och sedan inverterat och redigerat färgerna till oigenkännlighet. Den föregående kändes som någon form av kolsyra och den här som ett fizzy-pop-ölandskap i azurblå vatten.

En coronadag föll ett löv från mitt fikusträd, av en händelse råkade jag hålla det framför en stark lampa. Jag fick syn på venerna i lövet, det var vackert. Jag tänkte att det kan ta mig längre in i det organiska och bestämde mig för att måla det med UV-färg, kanske kunde det ge en liknande känsla som det bakgrundsbelysta lövet. Jag målade utan UV-lampa, jag målade in the dark. Här fick jag lita på processen och måla utan direkt visuell feedback. Jag gillade det, det gav mig tilltro till att ta större blinda kliv mellan senare tavlor.

Jag ville nu sy ihop bakgrund och förgrund, negativ och positiv. Tanken var att låta negativet ha en riktning, det fick skruva sig in mot mitten av tavlan som om man ser ner i en skål. Det positiva och negativa besläktas i och med att båda har riktning. Bakgrunden fick nu också ett eget mönster som återkommer i det negativa mönstret. Jag lät också det vara konvext för att på så sätt sy ihop de tre elementen.

Jag fick blodad tand. Den föregående tavlan hade något, det blev nog till och med ett konstverk. Bestämde mig för att se om jag kunde ta det längre, försökte ta så många leaps of faith jag kunde komma på för att lägga bakgrundsmönster och förgrundsmönster över och under varandra samtidigt. Jag hade inte alls klart för mig hur detta skulle komma att se ut, jag målade denna tavla in the dark men litade på processen. Tavlan fick heta The Process.

Jag lät negativen cirkulera kring asteroiderna genom att ge dem en omloppsbana tydlig nog för att ögat, hjärnan och magen själv fyller i det som inte syns. De blir som månbälten runt planeter, eller som DNA-strängar runt sin egen axel. Jag tyckte om hur tavlan blev ett nu. Alla lager hänger ihop, man ser inte längre lager.

Jag bestämde mig för att lägga asteroiderna i ett mer dramatiskt perspektiv genom att komma mycket närmare längst ner på tavlan och låta dem vara längre bort ju längre upp på tavlan man lägger blicken. För varje tavla blev jag mer noggrann med de svarta prickarnas förhållande till varandra. Inga två prickar skall vara lika stora bredvid varandra. Den här tavlan blev min favorit. Jag gillade värmen och den bubblande uppåtriktningen.

Jag ville nu göra mönstret djupare genom att addera dimensioner inåt. Eftersom penslar bara blir så små och jag bara är så stadig på handen fick det bli ett större format. Mina tavlor tar lång tid att måla. Den här hängde framme i över ett år. Jag lärde mig en del från den här men tror jag gjort mer framgång i ett mindre format. Också det var en lärdom som bara kan förkroppsligas genom erfarenhet.

Jag slarvade med den förra tavlan, jag var inte noggrann med varje prick. Det syntes och framförallt kändes i ögonen, jag fick bekräftat att the devil is in the details. Med revanschkänsla bestämde jag mig för att vara noggrannare än någonsin. Det gav resultat och jag blev mycket nöjd. Träd slarvar inte när de växer.

Jag hade hittills koncentrerat mig på mönstret och kompositionen. Efter kärleksfull kritik från min syster vill jag vara mer noggrann i mitt färgval. Jag hittade matta mättade färger i enhetligt schema från YSL-museet i Marrakech. Dessutom hade jag världens svartaste svarta och världens vitaste vita för maximal kontrast.

De senaste tavlorna fick mer kärlek färgmässigt. Koppar i tre stadier. Naturen i Sedona. Snöfall i öken. Jag bestämde mig för att försöka göra nästa mer harmonisk och djup med brantare fall inåt och färre element. Less kunde vara more. Färgmässigt ville jag till en trädgård, med rosor, jord och gräs.